Höst
Någonstans slår klockan 4 och ute faller regn.
Jag reser om en timme, Maria sover än.
Vi satt på rörstarandsgatan igår kväll och drack vin.
Hösten fyllde våra hjärtan, två älskande var vi.
Och väskan är redan packad. Men jag vill inte gå.
Hur lämnar man den man älskar? Jag kommer aldrig att förstå.
Det fanns en tid för länge sen när mitt hjärta var av sten.
Jag bara lämnade allt och alla, jag bara bytte roll och scen.
Nu rullar tårar ner för kinden när jag kör ut genom södertull.
Ikväll ska jag bli full för kärlekens skull...
Söndagkväll i den stad jag föddes, jag står i en bar med gamla vänner.
Vi svor eden när vi var unga, en för alla vad som än hände.
Men det vilda livet rev mig, någon reser och någon blir kvar.
Guds ära till dom som stannar och bär det döda till sin grav.
Nu går jag gator genom minnen, genom spårvagnars land.
Genom röken från fabrikerna innan alla jobb försvann.
Och bilder från min hemstad jagar mig i sömnen
Det här är för dom som aldrig kom fram till andra sidan drömmen.
Döden och ensamheten har ringt och bokat bord.
Och mellan väggarna i kyrkan ekar tusen år av ord.
Vi pratade i mörkret. Jag sa: Älskling säg vad du vill ha?
Glöm den allvarsamma leken, nu kommer jag tillbaks...
Jag reser om en timme, Maria sover än.
Vi satt på rörstarandsgatan igår kväll och drack vin.
Hösten fyllde våra hjärtan, två älskande var vi.
Och väskan är redan packad. Men jag vill inte gå.
Hur lämnar man den man älskar? Jag kommer aldrig att förstå.
Det fanns en tid för länge sen när mitt hjärta var av sten.
Jag bara lämnade allt och alla, jag bara bytte roll och scen.
Nu rullar tårar ner för kinden när jag kör ut genom södertull.
Ikväll ska jag bli full för kärlekens skull...
Söndagkväll i den stad jag föddes, jag står i en bar med gamla vänner.
Vi svor eden när vi var unga, en för alla vad som än hände.
Men det vilda livet rev mig, någon reser och någon blir kvar.
Guds ära till dom som stannar och bär det döda till sin grav.
Nu går jag gator genom minnen, genom spårvagnars land.
Genom röken från fabrikerna innan alla jobb försvann.
Och bilder från min hemstad jagar mig i sömnen
Det här är för dom som aldrig kom fram till andra sidan drömmen.
Döden och ensamheten har ringt och bokat bord.
Och mellan väggarna i kyrkan ekar tusen år av ord.
Vi pratade i mörkret. Jag sa: Älskling säg vad du vill ha?
Glöm den allvarsamma leken, nu kommer jag tillbaks...
för ett par år sen..du och jag.
Man säger tiden är förbi, snart är det för sent,
livet det går fort och det är svårt att hinna med,
men vi kanske kommer ses en juldag i åbylund
kanske ölen kommer ta oss på det djupa en stund,
kanske fortfarande kommer försvinna i din blick
drömma om den framtid som vi aldrig fick
och vi kanske skriker ut musiken.
Och trots alla strapatserna i livet kommer vi fram till att vi trivs med hur poletten föll,
och vi kanske lämnar stan hem parallellt genom snön.
Som ändå blåser bort efter ett halvt andetag.
Och du säger att det var uppenbart att det aldrig var du och jag.
Så förlåt om jag bara säger "Tjena" när vi ses.
Slipper kännas vid svidande förr i tider, kanske var vår historia en fjäril på nål.
Vacker att titta på men vingar som inte slår...
Huvudet bankar...
Det första man tänker på när man tänker på hur man ska förbruka livet är väl hur man ska kunna ge sig själv och alla andra i sin närhet det dom vill och önskar sig.
Jag har börjat tänka närmare på det där nu när jag blivit 22 år gammal!
Jag hade "typ" som mål när jag var 19-20 att vid 23 års ålder skulle jag vara sous-chef på en restaurang som var värd namnet att ens nämnas. Nu är jag 22 år och tiden tickar iväg. Tackar nej till ett sjukt intressant projekt imorgon förmiddag pga min feghet att säga upp mig. Och att ge mig in hos nytt folk som ska skrika på mig. Dom som gör det nu gör det ganska bra . Eller så har jag bara vant mig vid det.
Var en tjej som ringde igår och babblade om bostadslån. Fick igenom det jag önskade. Hur fan ska jag ta det? Nu måste jag börja planera hur jag ska göra på det privata planet också...
Nu sitter jag fan i skiten...
Jag har börjat tänka närmare på det där nu när jag blivit 22 år gammal!
Jag hade "typ" som mål när jag var 19-20 att vid 23 års ålder skulle jag vara sous-chef på en restaurang som var värd namnet att ens nämnas. Nu är jag 22 år och tiden tickar iväg. Tackar nej till ett sjukt intressant projekt imorgon förmiddag pga min feghet att säga upp mig. Och att ge mig in hos nytt folk som ska skrika på mig. Dom som gör det nu gör det ganska bra . Eller så har jag bara vant mig vid det.
Var en tjej som ringde igår och babblade om bostadslån. Fick igenom det jag önskade. Hur fan ska jag ta det? Nu måste jag börja planera hur jag ska göra på det privata planet också...
Nu sitter jag fan i skiten...
